|
|
|
Progressiv Retinal Atrofi (PRA) Vad är PRA? Hur nedärvs sjukdomen? PRA utvecklas med tiden. Sjukdomen gör att näthinnan bryts ner och på sikt blir den drabbade hunden blind. Arvsgången är känd sedan länge. PRA nedärvs recessivt, vilket innebär att: * För att en hund skall kunna utveckla PRA måste båda föräldrarna vara anlagsbärare. De har således minst ett exemplar av den defekta PRA-genen var. * En hund som utvecklat PRA har ingen normal gen på det aktuella locuset. Hade den det skulle den inte ha utvecklat PRA eftersom anlaget måste finnas i dubbel upplaga för att märkas. En PRA-hund lämnar således ett anlag för PRA till 100 % av sin avkomma. Den måste därför, under rådande omständigheter, anses olämplig för avel. Hundar med PRA och kända anlagsbärare (föräldrar och avkommor till PRA-hundar) beläggs med avelsspärr av SKK. * Den recessiva nedärvningen gör att PRA-anlag kan ligga dolt i generationer. Det finns mängder av odefinierade anlagsbärare. Det är också ganska "svårt" att få fram hundar med PRA eftersom även två anlagsbärare har 75 % statistisk chans att producera frisk avkomma. Ögonlysning Sedan mer än femton år har cocker spaniels ögonlyst inom ett år före avelsanvändande för att man skall vara säker på att hunden inte är drabbad av PRA. På detta sätt har några PRA-fall uppdagats, men långt ifrån alla. PRA debuterar vanligen efter fem års ålder och 80 % av alla ögonlysningar görs på hundar som är yngre än fem år (Källa: RAS för cocker spaniel). Med tanke på vilka konsekvenser ett PRA-fall får - hunden, föräldrarna och samtliga avkommor avelsspärras och nära släktingar åker upp på "misstänktlista" - är det kanske inte konstigt att äldre hundar ögonlyses i liten grad. DNA-test För några år sedan utvecklades en DNA-test. Denna har använts på många hundar och är även accepterad som officiell av några kenneklubbar. Den första testen var en markörtest, d.v.s. det var inte sjukdomsgenen som identifierades utan en närliggande gen. Våren 2005 kom så gentesten. Den variant av sjukdomen som man nu kan testa för kallas prcd-PRA där prcd står för progressive rod-cone degeneration. Som med alla DNA-tester gäller de bara en enda gen. Det är troligt att det finns fler varianter av sjukdomen men en DNA-test gäller bara en enda. Testade hundar kan vara helt fria (normal/clear i tidigare varianter av testet benämnda A och A1) från anlag för prcd-PRA, bärare (carrier, B, B1) eller affekterade (affected, C, C1). En anlagsbärare utvecklar inte själv sjukdomen. Vid avelsanvändande är risken 50-50 att anlaget förs vidare till avkomman. En affekterad utvecklar PRA - men när? I vissa fall verkar det som om hunden hinner dö av ålder först. Om hunden används i avel är samtliga avkommor minst anlagsbärare. Att DNA-testa Jag var själv länge skeptisk till testen. Först för att det var en markörtest därefter för att jag ville ha en vetenskaplig publikation. Inte förrän då kan ju egentligen forskarsamhället reagera på och göra en oberoende utvärdering av resultaten. I januari 2007 fick jag så tillgång till en artikel som publicerats hösten 2006. Efter detta bestämde jag mig så för att testa Myrten, som är den av mina hundar som verkar ligga närmast tillhands för eventuellt avelsanvändande. Myrten hade ganska många släktingar som är testade, men ingen närmare än halvsyskon. Så visst var det lite nervöst. Men efter att ha jonglerat med förnuft och känsla (för visst är det sådana inblandade när man diskuterar avel med sällskapsdjur - oavsett vad man själv vill...) beslutade jag mig för att göra det som mitt förnuft sade mig var det bästa: göra de tester jag ansåg viktiga före ett eventuellt avelsanvändande. En utmärkt guide till hur man DNA-testar för prcd-PRA finns på kennel Choc Ice hemsida. Jag mailade den direkt till min veterinär. Nu gick allt bra och Myrten visade sig vara fri från anlag. Så nu vet jag att hon aldrig kan drabbas av eller föra vidare anlag för prcd-PRA. MEN för den skull är inte hunden felfri, för det är ingen hund! DNA-tester är jättebra, men det är risk att vi fokuserar i för hög grad på något som kanske inte alls är ett stort problem inom rasen. Helhetssyn är trots allt det viktigaste! Litteratur och länkar Aguirre,
G.,
Current Status On Progressive Retinal Atrofi
The Swedish Kennel Club's Health Pages
|
Flaggorna anger språket i länk eller referens
